Öarna mitt i Mälaren

Följade arbete inom hembygdsforskningen har utförts av Bert Edenholm, Näsbyholm, Härad. Han har under flera år varit aktiv inom Aspö-Tosterö Hembygdsförening och bidragit med flera intressanta uppsatser i bl. a. Fogdöns Hembygdsförenings årsskrift. Birgitta Karlsdotter har varit honom behjälplig vid utskrivandet. Slutlig redigering och publicering på Internet har gjorts av Rune Andersson.
Arbeten av detta slag kan aldrig vara helt invändningsfria, det är villkoren för all forskning. Läsarnas kommentarer och synpunkter är därför mycket värdefulla. Själv har jag (Rune Andersson) bidragit med några kommentarer i slutet på uppsatsen.

En forntida färdväg på Aspö

Hösten 1996 blev jag uppringd av Lennart Bernström, Backgården, Husby, som meddelade att han vid Bergstugan, Knalleborg, hittat vad han ansåg vara en sannolik runsten. Vi åkte dit tillsammans för en besiktning. Senare har det framkommit att stenen varit dold av växtlighet men sedan de dåvarande sommargästerna rensat fram stenen låg den helt synlig. Lennart tyckte sig se spår av skrivtecken på den av allt att döma släthuggna sidan. En bild av stenen visas i bild 1, sedan frosten kunnat härja fritt.

Bild 1. Fallen "rest sten" eller runsten?

Stenen ligger på toppen av en backe som sluttar västerut mot den intilliggande åkern. En uppbyggd vägbank bidrar till att öka framkomligheten i partiet där vägen går på skrå i sluttningen. Vägen försvinner längre ned i tät buskvege-tation. Ett försök att uppifrån tränga ned i vegetationen för att kunna följa leden slutade i att jag fastnade i törnesnår och hade svårt att ta mig loss.

Det kan tilläggas att det bildats en karakteristisk hålväg i sluttningen, dock med ringa längd, 5-6 m. Detta tillsammans med det faktum att Ivar Schnell i sin bok "Tosterö Kommun" bild 2, visar att här går en vikingatida förbindelseled, inspirerade mig att försöka rekonstruera färdvägen i dess helhet ända upp till Agnesund på norra spetsen av Aspön. Schnell har dock angivit att vägen utgår direkt från kyrkan, medan min uppfattning är att den från kyrkan gick över Bergstugan och sedan via torpen mot Agnesund.

Bild 2. På denna karta har markerats hur högt vattnet stod (5 m) under vattnet i slutet av forntiden. Den grå tonen visar, vad som sedan dess stigit ur vattnet. Runt byarnas gravfält har markerats en schematisk vikingabygd. Färdleden är markerad med kryss.

Historik
Det stod klart att under de minst 1000 år som denna färdväg troligen existerat, har en mängd faktorer påverkat dragningen och framkomligheten. En viktig faktor är landhöjningen, som ju uppgår till ca 5 m. Omdisposition av bebyggelsen, odlingar, vägbanor, äganderätter, ofred m.m. har påverkat ledens dragning. Men trots allt brukar vissa spår och tecken röja dylika förändringar. Vilket också har visat sig vara fallet. Vilket inte hindrar att några läsare kanske ändå har andra synpunkter.

Ett tecken, som är en smula osäkert, är torpen som ligger som ett pärlband efter den tänkta leden, bild 3. Förvisso finns inga byggnader kvar med högre ålder än 200-300 år men dels visar gläntor i skogen att där funnits odling, dels har människan en viss benägenhet att bygga sig ett nytt hus på den gamla boplatsen, då det gamla av någon anledning inte uppfyller boendekraven. Vad torpens ålder beträffar har det kommit en mycket intressant artikel i tidskriften "Populär Arkeologi" 2 (1997); "Torpen väntar på sin arkeologiska historia", av Stig Welinder och Barbro Johnson. Enl. deras utsago kan de äldsta torpnamnen spåras tillbaka till 1000-talet. Namngivningen kan ju ha kommit efter hand och också ändrats. Eftersom torpen ligger tätt bitvis redovisas de i ordning från kyrkan och norrut i bild 3. Här finns naturnamn som t.ex. Bergsstugan, andra har personnamn från en tid då de användes permanent, t.ex. Gustavsberg eller som soldattorp med rotenummer.

Bild 3. Det bör påpekas att de i början belägna torpen som kartan antyder, ligger efter en senare anlagd väg och därmed troligen inte hör till de äldsta torpen.

Färdledsbeskrivning.
Det är naturligt att börja vid Aspö k:a, som anses ha tillkommit i början av 1100-talet och som ligger åtskild av en mindre sänka från kungsgården Husby. Eller snarare "låg" eftersom den gamla byn är grundligt omstuvad. Kyrkan ligger på en udde ut i den dåtida Mälaren. Kyrkobesökarna kunde lätt nå sin kyrka och vattnet i den angränsade Mälarfjärden var så djupt, att folk från öarna kunde nå fram med båt direkt till kyrkbacken.

För bebyggarna norröver fanns en serie höjdsträckningar i form av berg och åsryggar längs vilka man torrskodd kunde bengå eller till häst nalkas kyrkan och kungsgården. Och det var inte endast folk från Sörmlandssidan, som utnyttjade leden. Den var också vägen norrut till det viktiga Uppland med både Sigtuna och Uppsala. Ock inte minst en viktig förbindelse mellan södra och norra mälarstranden. Närmaste motsvarande förbindelse fanns vid Kvicksund och där Stockholm nu ligger. Tilläggas kan att det inte fanns något enat Sverige vid denna tid. Det var en mängd "småriken" som ofta låg i fejd med varandra.

Området närmast bakom kyrkan och dess kyrkogårdsmur är i hög grad berört av aktiviteterna i kyrkogården med bl.a. stora mängder sten för utbyggnad och reparation av muren. Det har också utnyttjats för dumpning av avfall från kyrkoverksamheten. Den ursprungliga markstrukturen just på detta ställe är därför svår att urskilja. Det mesta är naturliga dumphögar. En skiljer sig dock från de övriga. Det är en rektangulär upphöjning, ca 10x4,5 m med en höjd av en dryg halvmeter. Kan den månne dölja resterna av en av trä, en kyrka, som använts då den nya kyrkan byggdes? Den ligger på en högre nivå. Något att undersöka?

Färdvägen från kyrkan norrut går till en början sannolikt i kyrkkullens östra kant. "Kyrkholmen" är ca 200 m lång och avlöses av en genomgående glänta från den västra till den östra sidan. Där stöter man på det första torpet, Axelslund, dock ett relativt sent bygge, och där börjar den egentliga färdvägen. Den utgör ju den äldsta obegagnade delen av leden och därmed den minst tydliga . Detta gäller i varje fall den "tyngre trafiken", dvs hästar o ev. vagnar. Gående söker sig som alltid genvägar, som i detta fall på stigar över bergsknallarna. Däruppe har också legat en liten stuga, av den bevarade grunden att döma, 3,5x3,5 m. Grunden är vackert lagd och man har använt ett till synes primitivt murbruk.

På den västra sidan av knallarna börjar nu senare bebyggelse ligga utmed "modernare" vägar. I bild 3 finns namnen på samtliga torp efter leden med början vid Axelslund. Eftersom en del av torpen har försvunnit p.g.a. brand eller annan orsak bör uppräkningen tas med en viss reservation. Förutom stugorna finns i några fall uthus i form av ladugård, utedass mm.

Här bör något sägas om det lite mystiska namnet "Knalleborg". Någon muntlig tradition om betydelsen finns inte. Däremot gissningar att det kan ha släktskap med västgötaknallarna, vandrande försäljare av diverse småting. En anknytning till denna förklaring kan vara att hustrurna i torparfamiljerna idkade försäljning av "knallevaror" i sina kök. En lanthandel i liten skala har också funnits där. En något djärvare förklaring kan vara att området i själva verket betraktats som en "borg". Några egentliga murar som man förknippar med "fornborgar" finns inte. Men utifrån vattnet när detta stod så högt att det nådde höjdsträckningens fot, ca 15 m ö.h. kan måhända den långa räckan av knallar ha tett sig svår att angripa. Redan ovanför Axelslund radar bergknallarna upp sig för att kulminera norr om Bergstugan. (Se vidare kommentarer i slutet av artikeln)

Vid det större torpet Erikslund tvärar den gamla leden sannolikt över från den östra sidan till den västra. Där finns en uppbyggd vägbank, ca 1 m hög, över en svacka. På denna uppbyggda bank är rest en tuktad vägsten ca 1 m hög och med ett kvadratiskt tvärsnitt, ca 0,5x0,5 m.

Ledens fortsättning från Bergstugan till Agnesund
Det var ju vid Bergstugan allt började, en runsten eller en fallen rest sten, en hålväg och en uppbyggd vägbank? Vart ledde färdleden i sin slutände? Ja, det var några av frågorna som dök upp då vi stod där sent hösten 1996. Skulle färdleden vika av rakt norrut och leda till en gård eller en båtlämning (båtlänning???) vid Oknöfjärden eller skulle det visa sig vara den vikingatida färdled Schnell ritat in på sin karta med Agnesund som slutpunkt?

En inritad stig till Grannäs på en av flera använda kartor kunde ge intryck av att det kunde vara lösningen eller var det färdleden till Agnesund? Låt oss börja med att titta närmare på stenen, bild 1. Den ser ju onekligen ut som en runsten där den ligger och alla stenar man hittar som ser ut som runstenar ligger konstigt nog med runskriften nedåt. Men bara ett fåtal är runstenar. De allra flesta visar sig vara s.k. "resta stenar", för att märka ut något t.ex. en väg, en grav eller dylikt.

Den här visade sig vara en s.k. rest sten, mycket konstfärdigt huggen vad gällde dess geometriska form men någon runinskrift fanns inte. Den plana ytans form framgår tydligt av bild 1, där stenen ligger som den påträffades med den plana sidan uppåtvänd. Spänningen var därför stor då stenen vändes våren 1997 så att den mot jorden vända ytan kom uppåt. Denna hade en symmetrisk form som enklast kan förklaras som en ås med plana sidor och en toppvinkel av ca 100 grader och sluttande ned mot stenens topp. Nedtill hade stenen en avfasning så att stenen sannolikt kommit att stå som visas i bild. 4. Skissen får inte tas alltför "bokstavligt" eftersom stenen är svår att hantera. En grov beräkning pekar mot 1300-1400 kg, granit.

Bild 4. Skiss. Rest sten, Bergstugan Knalleborg, Aspö. Skala c:a 1 : 40.

Och det är väl sannolikt just vad den här stenen vill utvisa, att den stig som går norrut vid Bergstugan viker av västerut just här. Likaså kan den för de inkommande från väster då de passerar över den öppna gläntan mot Bergstugan, redan på avstånd få klart för sig att här händer något med färdleden.

Växtligheten var i början av 1000-talet inte så skymmande som den är idag. Man bör därför ha kunnat se stenen från gläntan och likaså färdledens början i sluttningen.

För att få klarhet begav jag mig till Hamptorp, bild 5, som ligger tvärs över åkern västerut, d.v.s. nedanför hålvägsavsnittet. Det var omöjligt att finna någon väg i åkerkanten av det enkla skälet att leden hade gått över den nu uppodlade åkern. Sannolikt har den gått parallellt med den dåvarande strandlinjen, som bör har legat ungefär vid kartans 10m-nivå. Det skulle också göra det möjligt att datera den ungefärliga tidpunkten då denna led kan ha börjat utnyttjas, dvs för ca 1000 år sedan.

Det är endast ett kort stycke till skogsbrynet i väster och därmed till ett nytt avsnitt av leden med start vid Hamptorp. Idag delar sig vägen, dels norrut mot Lugnet, ett torpställe och också mot två radiokommunikationsmaster, som utgör ett främmande inslag i landskapsbilden. Dels går en skogsväg mot VNV, som säkerligen bygger på rester av den gamla färdvägen mot Agnesund. Här möter man sedan nästa gammeltorp, Tallstugan, och lite längre fram Smedbacken. Här slutar den direkta förbindelsen, men bara skenbart.

Upp emot en bergsklack mot norr, något hundratal meter från boningshuset ligger sannolikt den egentliga smedjan, som ju byggdes ett stycke bort för brandfarans skull. Nedanför, dvs mot söder, är en ganska stor förhuggning, som sannolikt varit odlad mark tidigare, nu planterad med unggran.

Bild 5. Ett av torpen längs den gamla färdvägen

Man får nu ta sig förbi bebyggelsen med bibehållande av den ursprungliga riktningen för att där träffa på den allra äldsta och troligen ursprungligaste delen av den gamla leden. Den utgörs av en ca 3 m bred "vägbana", nu på hösten beväxt med den underbaraste gräsmatta, ringlande sig fram med låglänta berg till höger och ett näst intill kärrliknande område på vänster hand.

På ett ställe har en gång funnits en källa i högra vägkanten med avrinning under vägbanan. För att undvika "blötstället" har man byggt en graciös bro över bäckfåran. Man kan lätt föreställa sig att vandraren en gång i tiden gjort halt här för att släcka sin och kanske hästens törst. Leden går sedan vidare genom likartad terräng som tidigare, för att längre fram gå närmare åkerkanten, som i äldsta tid var strandkant.

Man är strax framme vid civilisationen igen, representerad av en last- och vändplan för timmerlastbilar. Därmed ligger också väg 55 direkt framför och man kan ta sig över här.

Den ursprungliga leden gick dock snett upp till höger mot ett torp för att därefter ansluta till vägen mot Agnesund. Där möter man först Klartorp och därpå Römyran. Till vänster från torpet i riktning VSV ligger en av Aspöns hittills konstaterade fornborgar, som kanske haft till uppgift en gång i tiden att bevaka den led vi färdats längs och kanske också utgöra flyktborg för boende på gårdar i grannskapet, bl.a. från en bosättning i väster ner mot Mälaren. Det är nu ca 2 km kvar till Grannäsfjärden, det vatten som skiljer Aspö och Sörmland från Uppland och troligtvis gick leden just här. På några ställen finns vägstenar av gammalt datum.

Att här en gång funnits en båtled för överfarten till Aspö är klart. Så berättar Karl-Gustav Hennerstedt att han som pojke, omkring 1925 åkt med bussen fram till Agnesund där passagerarna möttes av väntande roddbåt för färd till Sjöstugan på Upplandssidan. Säkert fanns där också en väntande buss för färd till förslagsvis Enköping. Men detta är ju i modern tid. Vad som har hänt i tidigare århundraden kan man endast gissa sig till. Att kyrkan, i detta fall Aspö kyrka, var ett frekventerat resmål efter det att kristendomen fått fäste i Mellansverige kan man utgå ifrån.

Hur gemene man förflyttade sig är uppenbart - till fots. Kraven på färdväg var då inte så stora. En enkel stig som ledde till målet, var vad som behövdes. Även för ryttaren kunde - kanske med mindre justeringar - samma regel gälla. Med ökad "trafik" ställdes nya krav. Då man som vandrare i stort sett kunde övernatta i naturen, ökade med tiden anspråk på övernattning inomhus också för hästen.

Detta ledde till den första statliga förordningen som gällde för överhetens tjänstemän, den s.k. Alsnö stadga av år 1280. Den kom att gälla länge med flera revideringar. Stadgan förbjuder våldgästningar, vilka varit vanliga tidigare. I stället skulle en man utses i varje by till att mot betalning hysa de vägfarande. Ett betydligt yngre övernattningsställe är Botholm, tidigt 188-tal, där byggnaden ännu står kvar. Kanske ett lämpligt resmål efter att ha kommit till Aspö norrifrån.

För kungliga reseföljen var givetvis Husby en ståndsmässigare plats för övernattning. Hur klarade man sig f.ö. under Eriksgatorna? De gick ju åtminstone i äldre tid från Uppland till Södermanland via Aspön. Hur kunde man få över dessa stora följen med hundratals deltagare. Vattnen var ju ett problem, eller snarare två, dels mellan Uppland och Aspö, dels från Aspö till fast land söderut. Ibland var vintern hjälpsam men också tidvis osäker. För detta talar att där fanns Husbygården, som ju var kungamaktens egen, där fanns kyrkan, där fanns troligen den banade färdvägen som denna åtminstone delvis beskrivs här.

Det fanns dock många "men". Årstiderna bestämde en del. Några källor hävdar att man förflyttade sig med båt ända från Enköping till Strängnäs, säkert ett bekvämt och praktiskt färdmedel om väderleken var gynnsam. Var det dåligt väder kunde stora förseningar uppstå, Detsamma gällde vintertid då isarna var bärkraftiga. I båda fallen gällde att man åkte "Aspö förbi".

Nu behövdes nämnda färdmedel även då landvägen valdes eftersom vattnen ändå måste passeras för att ta sig till och från ökedjan Aspö-Tosterö, dock betydligt kortare sträckor. I det allra tidigaste skedet är det sannolikt att också sträckan mellan vad som kan kallas Norra resp. Södra Aspö likaledes låg under vatten.

Bland sträckor som ej berörts här men som det delvis finns spår av kan nämnas Norrsta - Dragsäng - Edeby - Edtorp - Svedäng samt ett antal korta bitar på vägen ned till Lurudden vid Vargholmen.

I en lugn avskärmande vik ligger de gamla men nyrenoverade byggnaderna från de två ställena Agnetorp och Agnesund, det senare säkerligen huvudgården. Den har torpargrund och har från början varit en parstuga som sedermera försetts med övervåning. Ned till gården leder en allé av askträd. Till höger ligger en ladugård med loge försett med helt nytt tak. Till vänster en fruktträdgård.

Agnesundshusen ligger i en dal med berg mot söder och norr, ett idealläge i gångna orostider då man lätt kunde observera ovälkomna besökare från höjderna och vidta lämpliga försvarsåtgärder eller dra sig undan.

Vid stranden går idag en lång brygga ut över den relativt flacka stranden som förefaller vara lämpad för bad. Några spår av tilläggsplats för större båtar eller en färja finns inte. Hur överfart ordnats i äldre tid är svårt att säga. På Gubbudden, på Upplandssidan anges på en äldre karta "Brunnsholms brygga" där sannolikt ångbåtarna lade till under "ångbåtstiden" . Om de även kunnat användas i äldre tider för färjor eller större roddbåtar är oklart.

Det går en väg upp till Brunnsholms slott, vilket kan tyda på att färdleden från Sörmland här haft en anknytningspunkt för vidare resa norröver. Överfarts-sträckorna Aspö - Upplandssidan är då, om Tedarön inte använts som "bro", ca 2,5 km, en avsevärd sträcka. Om man tar vägen över Tedarön blir det ungefär halva sträckan till sjöss. Å andra sidan får man då fler omlastningar. Svaret på denna fråga pekar på att i varje fall Eriksgatorna genomfördes på vintrarna. Då erbjöd isarna om bärigheten kontrollerats den snabbaste och bekvämaste vägen. Då kunde också svårpasserade sträckor på land, kärr, låglänta ängar etc. passeras utan besvär med kälkar. Herrskapena kunde ligga nedbäddade i skinn och plädar. Av tillgängliga beskrivningar förefaller det också som om det var så färderna genomfördes.

Hur färden på Upplandssidan tett sig är oklart. Flera möjligheter erbjuder sig, dels mot Sagån, som nämns i dessa sammanhang, dels en mer östlig rutt över Svinnegarn. Vid kontakt med museichef Eva Kjellén-Lindblad, Enköpings Museum, verkar det som att man även där är okunnig om var Eriksgatan egentligen gått.

Kommentar av Rune Andersson:
På Generalstabens karta över Sverige från 1927 återfinns Brunnsholms brygga vid Gubbudden. På samma karta finns även Hjulsta färja utsatt. Av kartan framgår då med all önskvärd tydlighet att Agnesund är färjeläget på Aspösidan. Enligt Topografiska Corpsens karta öfver Sverige från 1868 finns en färjelinje markerad mellan Agnesund och Hjulsta. Enligt denna karta finns ingen Brunnsholms brygga, vilket stämmer väl med att ångbåtstrafiken ännu inte fått full spridning. En karta från 1852 anger även den en förbindelse mellan Agnesund och Hjulsta. Två ställen finns utritade vid Hjulsta, ett torp och ett hus markerat med RS, roddställe? Eller är det ett förvanskat BS, som är en ganska vanlig beteckning.
Se också följande lilla länktips om Eriksgatan