Lanthandlare på Aspö


På hembygdsfesten sommaren 1999 läste Birgitta Hennerstedt ur Evert Karlssons minnesanteckningar om sitt lanthandlarliv på Aspö. Genom Greta Karlsson har vi nu fått del av dessa anteckningar som består av två delar. I den första delen skildras hur handlare Karlsson etablerar sig på Aspö och så småningom låter bygga lanthandeln vid Norrsta. Del två handlar om hur affärslivet såg ut på Aspö innan familjen Karlsson kom hit och då med tonvikt på lanthandeln i Dalby.
Bilderna som illustrerar berättelsen kommer från Greta Karlsson och från Hembygdsföreningens fotoarkiv, vilket sköts av Birgitta Hennerstedt. Men nu till Evert Karlsson:


Minnesanteckningar nedskrivna av Evert Karlsson, Åsgården, Aspö

På nyårsdagen 1944 skrev jag till Hakonbolagen i Västerås och frågade om de kunde anvisa mig någon affär som kunde vara lämplig för mig. Vid den tidpunkten var det rätt svårt att få tag på en affär. Samma dag mitt brev kom till Hakonbolagen berättade disponent Gren att han fått ett brev från Henry Nykvist i Aspö, som ville ha hjälp med att sälja och överlåta sin affär och det var just Aspö Handel.
Redan på trettondagen for jag till Aspö i sällskap med två personer för att titta på affären, hus, inventarier och mycket annat för att bedöma om det var något att satsa på. Vi fann det hela acceptabelt. Huset var kanske inte vad man hoppats på och önskat sig och filialen i Gabrielsro var ju inte så bra, men för omsättningen nödvändig. Det blev för litet med bara Dalby.
Priset för hus och inventarier bedömde vi som hyggligt och efter några dagars betänketid slog jag till och bestämde mig för att bli aspöhandlare.
I början av mars inventerade vi och flyttade in och tog över efter Nykvist som flyttade till Lembacken i Värmland där han övertog en affär som låg bara någon mil från norska gränsen.
En flyttning 1944, det var under kriget, var ganska besvärligt. Man fick köra lastbil 4,5 mil men inte längre. Vi kom från Ekerö och fågelvägen över sjön var det ungefär 4,5 mil, men på sjön kunde man ju inte komma fram och runt Stockholm och Södertälje var det 12 mil. Vi måste frakta våra tillhörigheter med lastbil till Stockholms norra och därifrån med järnväg till Strängnäs. Aspö åkeri som fanns på den tiden hämtade och körde flyttlasset till Dalby. Dessförinnan hade vi i december flyttat från Mehedeby och då var det hästskjuts till stationen, järnväg till Stockholm, bil till Ekerö.

I början hade vi tre anställda, två i Dalby och en i Gabrielsro. Lokalen i Dalby var stor och kall. Det fanns ingen uppvärmningsanordning i butiken, bara en jättestor kamin på kontoret. Temperaturen i butiken på vintern höll sig strax ovanför nollstrecket, men det var rätt vanligt i butikerna på den tiden. Så hade det varit i Knivsta, Huddinge, Ekerö och Mehedeby, där jag jobbat tidigare. Man måste ha mycket kläder på sig. Pjäxor och raggsockor, annars klarade man sig inte. Och mössa, vegamössa förstås, som lyftes hundratals gånger om dagen, vid goddag, tack och adjö.

Varorna kom från Hakons i Västerås per båt till Strängnäs och därifrån per lastbil till Dalby. Sådana var körbestämmelserna. Det var mycket besvärligt. Då fanns det inga burar och kantiner som nu. Varor kom packade i kartonger som styckegods. Ofta bestod veckosändningen av 60-70 kolli, ibland mer. Körbestämmelserna tog slut någon gång på hösten 1945 och det var en verklig lättnad.
akonbolaget var då inte utbyggt och dominerande som idag och därför hade vi flera leverantörer. Vi hade t.o.m. en liten grossist i Strängnäs, Ruben Karlsson. Salt och sill köpte vi ofta från Stockholm. Bröderna Ameln som just hade förmånligare pris på salt och sill. Köp- och matvanor har under åren förändrats mycket. Sill var förr en mycket stor artikel och billig. Jag kommer ihåg från de första åren i Dalby att jag vid ett tillfälle köpte hem 25 tunnor, alltså på en gång. Under våra sista år här i Norrsta såldes säkert inte en halv tunna islandssill.

Det fanns inget djupfryst i mitten av 40-talet. De första frysboxama uppenbarade sig i strängnäsaffärema omkring 1948. Vår första frysbox här i Aspö Handel kom 1952 och då var det mycket besvärligt att få köpa frysta varor. Frysmöjligheten hos grossisten var inte utbyggd ännu. Jag tror man tvekade inför det nya och man vågade inte satsa de stora pengar som erfordrades. Det var också svårt att få bygga och ordna för frysboxen.

Limpor och matbröd, kaffebröd m.m. fick vi från Strängnäs varje dag med postbilen. Postbilen kördes då av Martin Enblom och han var sällan nykter men han körde sakta och jag kan inte påminna mig något missöde han var inblandad i. Det fanns många små bagerier i Strängnäs på 40-talet, 6-8 stycken och som en efter en upphörde och mot slutet av 50-talet fanns det bara ett par stycken kvar. Till Dalby köpte vi från Wennströms som låg i hörnet Järnvägsgatan Nygatan, mitt emot järnvägsstationen där nu Konsum har sin parkeringsplats. Till Gabrielsro köptes bröd från Liewendahls på Hospitalsgatan. Deras småfranska och långfranska var något alldeles extra. Sådant bröd finns, vad jag vet, inte att köpa idag.

Kött och charkuteri kom från Westerdals på Eskilsgatan, men efter några månader bytte vi leverantör och började köpa från Slakteriföreningen. Dryckesvaror på den tiden (40-talet) var för oss bara söta drycker. Vanlig pilsner fick vi först i början av 50-talet, rättigheten att sälja mellanölen kom först på 60-talet. Hakonbolaget hade på 40-talet och början av 50-talet mycket litet specialvaror och därför köptes järnvaror från bröderna Rothman i Örebro och Stockholms järnvarubolag. Glas och porslin köptes från Åkerholmska Bosättnings AB i Stockholm och från Blomkvist i Linköping, som senare köptes av Hakonbolaget. I tyg- och kortvaror fanns det många som "körde" på Strängnäs och som de flesta hade uppackning på Stadshotellet.

Strax efter kriget och jag tror fram till 1950 var det varubrist på de flesta varor och grossisterna kvoterade. Det hette alltid: "Du får köpa fem filtar, sex par blåbyxor, osv" i perioder på 5-6 månader. Senare blev det större kvoter allt eftersom råvaror kom fram och fabrikerna kom igång. Intressant var när det blev rikligare med varor så blev efterfrågan allt mindre. Marknaden blev ganska snart mättad och risken för för stort lager ökade. Med porslin var det likadant. De första åren 1944-45 skickades varor med mjölkbilen till Oknö. Det brukade vara omkring 25 paket till lika många kunder som en gång i veckan fick varor på detta sätt. Två dagar före åkte en av pojkarna Oknö runt och tog upp order som sedan gjordes i ordning dagen därpå. Klockan sex den tredje dagen kom mjölkbilen och hämtade paketen och en man som följde med och plockade av varorna på mjölkbryggorna. Det var en tidsödande och besvärlig försäljning, inte minst av brist på emballage. Det måste vara starkt och bra omslag för det skulle ju transporteras ovanpå mjölkflaskorna.

Ransoneringarna var under kriget och flera år efter en mycket krånglig och tidsödande historia. Det mesta som fanns i butiken var ransonerat. Alla dagliga tidningar hade en ransoneringstabell varje vecka och det var en god hjälp att hålla ordning på kupongerna. Att klippa, räkna och klistra alla kuponger tog mycket lång tid. Kaffekupongerna ansågs som de värdefullaste. Köttransoneringen var väl hårdast 1942. Jag har ett minne av att man under en 14-dagars period fick köpa 160 gram. Det var ganska knepigt att komma rätt på grammet då man sålde varor. Då det köptes fläsk hade alla samma önskan, att få det så fett som möjligt. Surrogat fanns för de flesta varor, men med användbarheten var det si och så. Konsthonung var säkert det bästa, det ersatte till stor del både socker och fettvaror och användes till matlagning och bakning.
Det surrogat som såldes mest var kaffesurr. Marabou sålde ett "surr" som hette Mabo och det blev det som dominerade. Det fanns massor av "surr", men det var farligt att köpa in något nytt för i de flesta fall var de oanvändbara och de blev bara hyllvärmare till slut. Då affärerna köpte in varor måste de naturligtvis lämna kuponger. Hakonbolaget var mycket stränga med kuponger. Man skickade in så mycket man hade och lämnade varubilen det som fattades. Om nu inte kupongerna räckte till så måste chauffören plocka ur och ta tillbaka för det som inte fanns kuponger till. Hade man beställt 10 kilo av en vara och hade kuponger till 8 kilo så fick 2 kilo gå tillbaka.
Bensin fanns ju inte under kriget men det fanns något som hette motyl och det fanns i två kvalitéer och användes endast för att starta gengastraktorer med. Fotogen fick bara de som ej hade elektricitet och ransonen var 1-2 liter per period och perioderna var mycket olika, ibland en månad, ibland längre. Belysningen i hemmen måste till största delen ske med karbidlampor. Karbid var ej ransonerad.

I slutet av 1945 blev det åter tilldelning av bensin, men ganska begränsat och Shell kom ganska snart och satte upp bensinmacken. Cistern i jorden i Dalby fanns sen före kriget, men rengjordes och provtrycktes. Vi fick en av de allra äldsta bensinmätare, en s.k. mackometer ( se not 1 ).
Man pumpade för hand upp 5 l och tappade sedan genom slang ner i bilen. Skulle då kunden ha 25 l fick man göra om proceduren fem gånger. Efter ca två år fick vi en annan pump, en s.k. Vicimätare. Nu kunde man pumpa ca 25 l per gång, men med handpump. Ägg och smör köptes från ortsbor. Under mina första aspöår hade vi tre kunder som lämnade smör. Det var sådana som bara hade en eller ett par kor och som ej kunde lämna mjölk till mejeriet. Man måste då på heder och samvete redovisa på särskilda blanketter och intyga måste både säljare och köpare.

Ett år, vilket kommer jag inte ihåg, kom lutfisken ej till jul utan först till påsk. Då var det bara småfisk, stora som islandssill som kom. Den var huvudskuren, itukluven till några centimeter från stjärten och torkad. Den var god, men benig och lutningen måste göras på ett helt annat sätt än vad man var van vid. Ransonen per person var 150 gram torrfisk.

Det blev ganska snart klart för mig att Dalby inte var rätta platsen för en butik på Aspö. Gabrielsro var nog bättre, men bäst vore att komma ner till stora landsvägen 55 och det gällde att bygga nytt här på Aspö eller att sälja och söka få en butik på annan plats. Försäljningen till vägfarande var då av mindre omfattning. Färjförbindelsen medgav bara en begränsad trafik. Vi gick alla och väntade på beslutet att det skulle bli brobygge. Redan på hösten 1944 började vi undersöka möjligheterna att få köpa en tomt vid vägen.
Någon gång i början av 1945 sammanträffade vi med Widesjö och han visade sig villig att sälja en tomt vid Norrsta vägskäl. Ett problem var om vägen skulle få samma sträckning efter en ombyggnad. Följden blev att vi måste dröja några månader. Då vi på nytt började tala om saken stod Widesjö inte vid det pris han först begärt. Han sade att han skulle hyra ut tomten till ett bensinbolag och det skulle bli mycket bättre ekonomiskt för honom. Efter många turer blev köpet avslutat någon gång på våren 1946.

Så började då planeringen. Köpmannatjänst hjälpte oss med ritningar och formaliteter som var färdigt vid midsommartid 1946. Då ansökte vi om byggnadstillstånd och det blev ett klart nej. Åren gick och förhållandena i Gabrielsro var allt annat än tillfredsställande. Det var trångt, kallt och råttorna var en förskräcklig plåga.
Det var väl 1949 som jag började tänka på att flytta Dalby-huset till Norrsta. Just då såg man ofta i tidningarna hur man flyttade hus, både bra och billigt. Att få byggnadstillstånd inom 4-5 år var omöjligt svarade man från länsbyggnadsnämnden. Då tillskrev jag två firmor som jag sett i tidningarna sysslade med husflyttningar. Båda firmorna skickade representanter som undersökte hus och förhållanden. Vi bestämde oss för Sellbergs Åkeri som erbjöd sig att göra flyttningen f rån Dalby till ny grund vid Norrsta för 6700 kr. Två veckor senare hade vi flyttningstillstånd ( 2200 kr ) från länsbyggnadsnämnden.
Jag ringde Sellberg och talade om att nu var det dags att skriva kotrakt. Just då inträffade lerraset i Surte vid Göta älv och många hus måste flyttas och vår husflyttning måste alltså vänta så länge. Vi började ordna för flyttingen så smått. August Eriksson hjälpte oss sladda, ett par åkrar var nyplöjda och på ett ställe mellan Axelslund och kyrkan grävde man och jämnade ut en avsats.

Efter mycket funderande åkte jag till Eskilstuna och pratade med herrarna på länsarbetsnämnden om att få ändra arbetstillståndet på 2200 kr till ett byggnadstillstånd med på samma belopp. Efter ett par timmars pratande blev det till slut beviljat.Jag fick också veta varför jag ej tidigare fått tillståndet. Det var yttrandet från Aspö kommunalnämnd där gamle Karl Sundkvist sagt att det på Aspö fanns två affärer och fler behövdes inte.
Nu tackade jag nej till Sellbergs och var mycket glad att det ingen flyttning blev av. Den 19 april 1951 påbörjades bygget vid Norrsta. Byggmästare Ragnar Tall satte då upp ett "Vetlanda-hus", enplans med källare under hela huset. Och den 29 oktober 1951 kunde vi öppna butiken för Justus Larsson som blev vår första kund.









Minnesanteckningar, fortsättning

När vi kom till Dalby 1944 bodde i huset mitt emot, Dalslund, två äldre män, bröderna Arvid och Gustav Eriksson. Arvid bodde en trappa upp och på den nedre botten bodde Gustav tillsammans med sin son Gunnar. Båda bröderna hade varit jordbrukare, Arvid hade brukat Mellangården och Gustav Västergården. Västergården brukades då av Klas Eriksson, Arvids son. Mellangården brukades av Harry Pettersson, men efter några år köptes gården av Josef Pettersson som själv ville driva jordbruket. Efter många förvecklingar byggde Josef sig ett nytt hus längre upp i backen. Då nu Harry inte ville flytta och det drog ut på tiden blev det till slut vräkning. Harry flyttade då till Hörn med familj, kor och inventarier i hopp om att få ett nytt arrende.
Arvid var då omkring 80 år, men hade ett gott minne och berättade gärna vad som hade hänt på Aspö tidigare. Han berättade om hur affärsverksamheten hade växlat och utvecklats. Den första handeln, man kan kanske säga butik - uttrycket butik växte fram så småningom - var enligt Arvid belägen vid Skär och drevs av en man som hette Fagerström som sålde litet varor. Hans berättelse var litet oklar, men affärsverksamheten torde ha börjat någon gång på 1880-talet, vilket förefaller ganska sent, då lagen om fri handel på landsbygden kom 1846. Fagerstöm flyttade
Erik Gustavsson försökte först få köpa tomt i närheten av kyrkan, vilket visade sig vara omöjligt. Dalby hade då ett bättre affärsläge än idag. Då gick vägen till Oknö över Dalby och Vadholm. Man färjade då över från Vadholm till Oknö. Vägen från kyrkan till Klitsbro-sund blev byggd först 1932, då också Oknö-bron blev byggd, samtidigt som vi fick Hjulsta färja och den nya sträckningen av stora vägen, nuvarande 55:an. Erik Gustavsson byggde Aspö Handel, Erikslund, som stod färdig någon gång före första världskriget. Tyvärr fick inte Erik Gustavsson länge ha glädje av sin nya butik. Efter något år råkade han ut för en olycka och dog mycket hastigt.
Han hade stor familj och hans hustru Amanda fick sträva vidare med en föreståndare och biträde som hjälp. I början av 30-talet övertog sonen Rulle som var yngst i syskonskaran ledningen. Han lär ha varit en mycket glad, trevlig och omtyckt person.
Tyvärr brandhärjades affären, huset klarade sig men inventarier och lager totalförstördes. Butiken, ja hela huset, undergick nu upprustning. Det blev helt ny inredning, fack och hyllor. Dock måste man säga att de inte gjorde vad som borde och skulle göras om olyckan inträffade idag. Men det var väl ekonomiska skäl antar jag. Försäkringarna var kanske inte vad de borde ha varit. När reparationerna var avslutade köpte Bernhard Karlsson från Boglösa affären, som han sedan drev i ungefär två år. Bernhard Karlsson sålde 1937 till Henry Nykvist från Värmland och han innehade affären till 1944, då jag köpte den.
Strax efter sekelskiftet började Gabriella (efternamn obekant) idka handel vid Gabrielsro. Klintberg, som varit mejerist vid Säby, köpte affären någon gång på 20-talet och som efter hans död drevs av hustru Sofia. Affären kallades då inte Gabrielsro, utan bara Fias. Hon var god och glad och alltid hjälpsam så långt hon kunde. Hon hade litet besvärligt med matematiken, fingrarna räckte inte alltid till och hon lär ofta sagt då hon skulle räkna ut vad varorna kostade: Du kan räkna ut själv. Hon trodde alla om gott. År 1943 övertog Henry Nykvist Gabrielsro och jag övertog kontraktet 1944. Någon gång strax efter sekelskiftet fanns det ännu två affärer på Aspö. Om de fanns på samma gång vet jag inte. Den ena fanns snett över vägen vid sockenmagasinet och det var en fru Östlund som drev den. Det måste ha varit bara ett litet skjul, man kan idag inte ens se grundstenarna till byggnaden ( se not 2 ). Hennes man var skräddare och de bodde i Axelslund strax intill. Hon dog i mitten av fyrtiotalet.
n andra butiken blev litet senare telefonstation i Husby, huset längst ned mot Kyaviken. Innehavaren hette Asplund och var en förståndig karl om man får tro Arvid Eriksson.
Arvid berättade också om hur han hjälpt affärerna med körslor. De mesta varorna kom med båt till Vadholms brygga. Särskilt på höstarna var det mycket varor som togs hem. Då båten slutade att gå framåt senhösten och på vintern gällde det att ha varor hemma. Det syns som man varit ganska isolerad då. Lättare varor fick man från Strängnäs och Enköping, och sådant som tagit slut och måste hem. Arvid Eriksson berättade att han en gång varit i Strängnäs och hämtat varor, bland annat fem fat fotogen, och fastnat i snödrivorna nedanför "skolberget". Han spände då ifrån hästen och tog sig ridande hem för att nästa dag röja undan snön och köra hem faten.
De första åren vi var i Dalby var det två-tre dagar varje år som vi var isolerade. Man plogade då väg med hästar och träplog och ofta väntade man på varandra och lusten att hjälpa varierade. Där vägen några hundra meter ligger lägre än åkern på Dalby-vägen blir det ofta trafikhinder. Sista båten till Botholms brygga gick så sent som 1943. Min företrädare berättade att han skickade färska nypon därifrån på hösten 1943. Det plockades mycket nypon här på Aspö under krigsåren. Det var matbrist och svårt att importera. Kvinnor och barn plockade nypon som aldrig förr och man var glad åt en extraförtjänst. Vi betalade 75 öre per kilo osnoppade nypon. Vi körde omkring med varor i bygden. Servicen var ju en sak som man gärna ville stå till tjänst med. Ibland tedde det sig kanske litet lustigt som till exempel en fredag då vi hade utkörning av varor. En kund bad mig komma två timmar senare än vanligt. Anledningen var att hon skulle åka bort och att morfar skulle ha ögondroppar med tre timmars intervaller och då bad han mig att hjälpa morfar med att droppa två droppar i varje öga. Morfar och alla blev glada och nöjda.
Ofta när man kom med varor och ingen var hemma fick man order om att ställa mjölken i kylskåpet och det frysta i frysboxen och taga tomglas från ett annat skåp.


Not 1) Enligt Nationalencyklopedien: mack, bensinmack, benämning på bensinstation, efter företagsnamnet MACK (av initialerna i delägarnas efternamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key). Företaget tillverkade en bensinpump med automatisk mätapparat, uppfunnen 1912 av ingenjören Oscar Waldemar Andersson (senare Alvring), vilken även fick patent på den. På 1920-talet dominerade MACK den svenska bensinpumpsmarknaden.

Not 2) Enligt Birgitta Hennerstedt finns lämningarna kvar efter affären. Grundstenarna skall finnas kvar längs den nu igenvuxna vägen som går från sockenmagasinet mot Nystugan. Axelslund är det hus som ligger uppe i backen till höger om sockenmagasinet mot kyrkan.