Ur Enköpings-Posten Julen 1938

ÖARNA ARNÖ OCH OKNÖ.

Av J. H. SÖDERLUND.

Öarna Arnö och Oknö utgöra tillsammans en socken, hörande till Trögds härad. Före 1799 tillhörde även Grönsöö denna församling. Innevånareantalet i församlingen utgjorde vid senaste årsskifte 202 personer, därav på Oknö 90. Oknöns hela areal är 950 hektar. Båda dessa öar ha tills för endast några få år sedan varit isolerade från fastlandet. Nu har Arnö sedan år 1931 färjförbindelse med Staxhammar i Kungs-Husby socken och Oknö sedan år 1932 broförbindelse med Aspö i Södermanland. Sedan flera år tillbaka har det varit fråga om att i administrativt avseende överföra Oknö till Aspö socken inom Södermanlands län och Strängnäs stift. I början av sistlidna augusti höllos möten i ärendet både på Arnö och Oknö. Den senare ön önskade få tillhöra Aspö församling, dit de nu ha lättare förbindelse än vad de ha med Arnö.

Med anledning av den önskade överföringen gjorde undertecknad i höstas ett par dagars besök å Oknö. Trots det att jag själv är boende i Trögden, måste jag båda gångerna resa över Enköping, Hjulsta färja, Aspö och över bron vid Krissbosundet in på Oknö. Första dagen hade jag som »pressfotograf» herr Bertil Eriksson och andra dagen signaturen »Hay».

Oknö är, säges det i ett gammalt resebrev, känd för sin omväxlande och tjusande natur. Dess landskapsbild erinrar mycket om Södermanlands, men är kargare och - kanske man skulle kunna säga - i flera fall mera, storslagen än denna. Öns centrala läge i Mälaren togs tidigt i bruk av människan. Från det äldsta skedet av vår förhistoriska tid, stenåldern, lär endast två föremål för närvarande finnas kända, nämligen två stenyxor med skafthål. Dessa höra till sista delen av stenåldern. Det är således tidigast för ungefär 3700 år sedan som ön fått sin första bebyggelse.

Strax vi komma in på Oknö vid Mossnäs ligger till vänster ett par stugor med nödiga uthus. I den ena bor herr Allan Edling och hans hustru Signe och i den andra stugan den äldre Edling med hustru. De unga ha brått i dag rotfrukterna hålla på att inköras. »Prinsa», en av makarnas två kor, drar så flitigt vagnen lastad med betor, »Prinsa» vet att dessa är kalasmat under vintern och därför drar hon så snällt. Vid höstplöjning och sådd får hon hjälp av sin yngre kamrat. Lägenheten är endast 1 hektar. Vägen hit ner går genom den s. k. »Ryssgraven». Här förbi går Enköpingsåsen och ett rikligt sandtag finnes här. Vid Mossnäs udde finnes ett stort antal stenar av porfyr som för årtusenden sedan medföljt inlandsisen hit från Älvdalen i Dalarna. Uppe på åsen finnas ett stort antal gravar och stensättningar från forntiden.

Sedan besöktes Marby, som är en gammal förnämlig herregård, vars mangårdsbyggnad är från 1700-talets början. Gården är ofta nämnd i gamla urkunder. Enligt en lokalsägen har här funnits ett nunnekloster. Det påstås ha legat i backen strax intill ångbåtsbryggan. På andra sidan viken, vid Lagnö i Aspö s:n, fanns samtidigt ett munkkloster. Dessa två stodo, enligt folktron, i förbindelse med varandra medelst en gång under sjöns botten. Enligt klosterreglerna var det strängt förbjudet för munkar och nunnor att umgås med varandra. Nunnornas kloster blev med anledning härav raserat och jämnat med marken. Vid vårt besök på platsen funno vi lämningar efter ett gammalt hus. Grunden av sten var omkring 6 meter bred och 11 meter lång, höjden var på ett ställe 1 meter. Lämningar efter gammalt murtegel fanns i omgivningen. Platsen borde bli undersökt av sakkunnig person.

Veppeby är även en gammal gård, anlagd för årtusenden tillbaka. Vid gården finnes en intressant runsten. Inskriften lyder: »ROMUND OCH GUDMUND LÄTO RESA DENNA STEN EFTER SLYDRA; SIN FADER GOD. ÖDBÄRN RISTADE». Stenens ristade sida har bilden av ett fyrfotat djur. Då stenen restes 1927 gjordes ett mycket intressant fynd, nämligen å stenens ena sida bilden av en örn, en dylik bild är den enda som är känd - på en runsten. Men liknande örnbilder förekomma dock på textilier och smycken i Tyskland från 1000-talet.

Öns andra runsten 'har legat' vid Söderby, men flyttades för några år sedan och restes vid Veckål. Stenen torde vara en bland Trögdens ståtligaste, både i fråga om höjd och ornamentering. Inskriften lyder: »BJÖRN LÄT RESA STENEN EFTER STYRBJÖRN, SIN SON GOD. KRISTUS HJÄLPE HANS ANDE». Då vår store Richard Dybeck, »Du gamla, du frias» skapare, på 1850-talet besökte Oknö skrev han om denna sten följande: »Söderby ligger på norra sidan om Våppebyviken. Mellan denna och byn är en höglänt hage, full av hednagravar. Från byn sträcker sig sydostligt en väg. till Marby och den väldige Runstenen ligger vid denna i gärdet. Mannen till häst å stenen har i högra handen ett svärd och i den vänstra, törhända ett härmärke. Öns gamle - alla under senare åren flyttade till Arnön - hava mycket att förtälja om den Styrbock, åt vilken stenen säges vara ristad».

Båda dessa stenar äro ristade på 1020-talet av en mästare vid namn Ödbärn.

På Veckåls ägor finnas många forngravar samt en mindre bygdeborg.

Ingeby är den senare tidens kulturhärd. Här hölls öns första skola. Det var »mor» Carolina Wahlberg, som höll densamma. Hennes man var rättare vid Ingeby. »Mor» Wahlberg var född 1825 och dog vid 98 års ålder 1923. I rättarbostaden om rum och kök samlade hon öns barn, undervisade dem i läsning, räkning och skrivning. Själv hade hon ej fått någon högre undervisning, men hon hade ett levande intresse för att de unga skulle erhålla kunskaper. I rättarbostadens kammare hölls skolan. Där fingo de unga lära sig läsa i A. B. C.-boken, det var en tunn bok med grovt papper, men med stora och lilla alfabetet. Bokens sista blad hade bilden av en tupp. Den tuppen kunde konsten att värpa godsaker om eleven var flitig. Vidare lästes i psalmboken, och de unga fingo lära sig ett flertal böner, särskilt Välsignelsen och Fader vår. Räkning och skrivning övades i sandlådor. När terminen var slut reste »mor» Wahlberg med sina lärjungar i roddbåtar över till Arnö, där gemensam examen hölls med församlingens barn. Det gamla kombinerade rättar- och skolhuset står ännu kvar vid Ingeby fast i restaurerat tillstånd. »Skolmor» Wahlbergs minne år värt att bevaras. Nu finnes det ett tidsenligare skolhus å ön med examinerad lärarinna. Vid Ingeby finnas stora, vackra gravfält från tiden långt före Kristi födelse. Oknö är känd för sin rikedom på mistlar.

I frukt- och parkträd finnas mängder av dylika. Om en flicka lyckas få en yngling under misteln, har hon rätt att kyssa honom; denna gamla rättighet tillvaratages nog ännu.

Frösta torde vara den by som har öns allra dyrbaraste fornminnen. Här finnas mångtusenåriga gravar: runda järnåldersgravar, fyrkantiga stenläggningar, bronsåldersrösen m. fl. På Frösta ägor har en gång öns kyrka varit belägen. Grunden efter denna är i östlig och västlig riktning. Dess bredd torde ha varit omkr. 8 meter och längden omkr. 15 meter. Kring den forna kyrkogården finnes en nedfallen stenmur. Kyrkogården synes ha varit omkring 52 meter bred och 55 meter lång. Hela kyrkogården är bevuxen med träd och ett nästan ogenomträngligt bestånd av slånbuskar. Ett träkors har förr stått på kyrkogården, minnande om platsens helgd. Nu finnes detta kors bevarat i Kulturhistoriska museet i Enköping. önskligt vore om den forna kyrkogården bleve frilagd från buskar och slån, stenmuren kring På Ingeby ägor står en ek, kallad den 1000-åriga eken. Dess stam år vid brösthöjd 5 1/2 meter grov, höjden torde vara 25 meter. Då jag efter min vandring runt ön måtte denna jätte bland ekar tyckte jag den viskade till mig: "Du skall få höra litet om denna ö och dess historia». Och så berättade den äldste bland de gamla en saga: Här har jag stått i några och tusende år. Mina förfäder ha berättat mig, då jag var en liten telning, att klimatet var mildare förr än nu, då växte vinrankan i vilt tillstånd vid Orrberget. De första bebyggarna här på ön kommo hit för ungefär 4000 år sedan. Det var två bröder med sina hustrur som också voro systrar. De bosatte sig vid Mossnäs, där de ett stycke från varandra byggde var sin hydda. Men det oaktat råkade de båda familjerna i tvist. En dag då Inge och hans hustru voro vid Grytholmen och fiskade brann deras bostad ned. Nästa dag då Vikulf var med de sina i skogen och jagade brann även deras hydda. De båda familjerna misstänkte varandra och båda flyttade från platsen. Vikulf bosatte sig där Veckål nu är beläget. Inge flyttade längre bort och slog ned sina bopålar på den plats där Ingeby nu står. Barn från de båda familjerna byggde sina bostäder söderut vid nuvarande Söderby, andra vid maret på den plats där Marby nu är beläget. Alla på ön voro hedningar och offrade åt guden Frö, där uppstod byn Frösta. Det var ej alltid djur, som där offrades, utan även människor. Åren gingo, mina förfäder dogo bort, den ena efter den andra, liksom du och jag en gång skola, säger den gamla berättaren eken. I min spädaste ungdom hörde jag talas om en kristen missionär som anlände till Birka. Hans namn var Ansgar. Det var många som reste härifrån för att höra honom. Han talade så milt, vänligt och trosvisst och många antogo Vite Krists lära. Efter ett hundratal år voro de flesta på denna ö kristna. Särskilt minnes jag Styrbjörn, han uppoffrade sig helt för den nya läran. Men hans levnad blev kort. Hans fader Björn lät den gudfruktige Ödbärn rista en minnessten över honom vid hans hem. En annan för Guds sak nitälskande man var Slydra i Väppeby. Hans båda söner fingo kristna namn: Romund och Gudmund. Till sin gudfruktige och älskade faders minne låto även de Ödbärn rista en minnessten. Kristendomens utbredning på ön framkallade behovet av en kyrka. Vid den gamla hedniska offerplatsen vid Frösta byggdes under stora uppoffringar och helig viljekraft den lilla enkla stavkyrkan.

Min berättare fortsätter: Ryssgraven vid Mossnäs grävdes på 1200-talet av ryssarna, då de stormade och förstörde Gröneborg. De drogo sina båtar genom densamma och på det viset smögo de sig på Ivar Blås flotta, som låg mellan Oknö och Gröneborg.

Århundrade efter århundrade svann hän och år 1350 kom svarta pesten eller digerdöden. Alla här på ön doge utom en gosse och en flicka. De trodde att de voro de enda kvarlämnade i hela världen och därföre älskade de varandra så hjärtligt. Från dem blev ön åter befolkad.

Då kyrkan på Arnö blev byggd, ville man ha de båda klockorna i Oknö dit. Oknöborna ville ej mista sina kära klockor. Men en dag nedhissades de för att överföras till helgedomen i Arnö. Men då man kom ett stycke från land sjönko de i Mälarens djup. Varje julmorgon, då Oknöborna resa till julottan i Arnö, höra de ännu sina kyrkklockor ringa till Vite Krists ära därnere i sjöns djup. Platsen mellan kyrkogården och där klockorna sjunkit kallas än i dag för Kyrkhäll».

Den gamla eken har så mycket att berätta; den har sett vikingaflottor på väg i öster- och västerled, den stod på sin plats vid reformationens genomförande och den kan berätta om många sjöslag ute på Mälaren.

Jag tackar den gamla berättaren för vad jag fått höra, och med vördnad lyfter jag på - hatten för åldringen.

Till sist vill jag också tacka öborna för vad jag fått veta genom dem. Särskilt vill jag framföra mitt tack till fröken Carlsson samt herr och fru Lorin å Ingeby gård för gott ciceronskap och äkta svensk gästfrihet.