Gunnars predikan den 25 juli 1954 på Frösta gamla kyrkogård på Oknön

 

I en inventarieförteckning från 1829 i den dåvarande Arnö församling, nu uppgången i Kungs-Husby, berättas det om ett träkors, som står på den gamla kyrkogården vid Frösta på Oknön. Detta kors bar årtalet 1404, och anteckningen i inventarie­förteckningen förmäler att jordägaren i Frösta by hade skyldighet att vårda detta kors, som nu förvaras på Enköpings museum. Anteckningen förmäler också att man på den gamla kyrkogården kunde se lämningarna efter grunden till en kyrka, troligen en träkyrka.

Det är alltså inte mycket vi får veta om den plats vi nu befinner oss på, kyrkogården med lämningarna efter en gammal kyrka. Uppgiften att kyrkan troligen varit en träkyrka kan ju låta oss våga gissningen att det var en kyrka från den allra äldsta kristna tiden. Vi vet inget med säkerhet på den punkten, men låt oss i alla fall ett ögonblick föreställa oss att det är så, och i fantasin försätta oss tillbaka till den tiden, låt oss säga någon gång mellan 1050 och 1100.Om vi tänker oss att vi hade förmågan att verkligen under de åren vandra fram i Sörmlands och Upplands bygder, då skulle vi säkert här och var i vackra, högt liggande hagar träffa män som med mejsel i hand var i färd med att rista in runor på höga bautastenar. Om vi frågade dem efter deras namn, skulle någon kanske svara Åsmund Kårason, den kanske mest berömde av runristarna, vars ristningar nästan alltid avslutades med orden GUD OCH GUDS MODER HJÄLPE HANS ANDE. Bland de runristande skulle vi kanske möta mäster Livsten, på vars stenar det nästan alltid figurerar ett upprättstående fyrfotadjur. En annan av dem skulle väl kalla sig Tidkume, som huggit stenar i Enköpingstrakten, men även på Selaön; andra av de runristande männen skulle kalla sig Arbjörn eller Vigmund.

Varför är alla dessa män flitigt sysselsatta just under 1000-talets senare del? Jo, därför att det kommit en ny lära söderifrån, som förkunnades av slätrakade män med tonsur. Av ett magert och asketiskt utseende var de väl, men deras hänförelse var brinnande. De var villiga att offra sina liv för sin lära, och för sin Herre, Vite Krist. Och den hänförelsen hade förmågan att tända tro också hos tröga och reserverade götar och svear. Ofta fick de också ge sitt liv. Allra farligast var det vart nionde år, då det stora riksblotet i Uppsala ägde rum. Då samlades hedningarna i Gamla Uppsala, och lidelserna piskades upp under de blodiga offerhandlingarna. År 1066 torde ett sådant riksblot ha infallit, sedan (nio år senare) 1075, och åter nästa 1084.

I samband med detta sista riksblot torde Sörmlands apostel, Eskil, ha ljutit döden. Strax före hade den kristne kungen Inge d.ä. vägrat att blota vid rikshelgedomen i Gamla Uppsala. Med hugg och slag drevs han bort av de rasande upplänningarna, och begav sig på flykt ner emot Västergötland, varifrån han egentligen kom. Kanske gästade han under flykten biskop Eskil i Tuna. - Efter Inge blev Blotsven konung, och han fortsatte efter blotet i Uppsala söderut över Mälaren till Stränga (som Strängnäs hette på den tiden), där Sörmlands hedniska huvudkultplats var belägen. Kanske var det efter det att han hade hört kung Inge berätta om vad han hade gått igenom i Uppsala, som Eskil begav sig till Stränga och uppsökte Blotsven och hans blotande anhängare. Hur det gick vet vi ju, genom S:t Eskils källa.

Men låt oss återvända till våra flitiga runristare. Vi har sagt att orsaken till runristarnas förekomst just då var kristendomens framträdande, och kampen mellan den och hedendomen. Vilket är då sambandet mellan denna religionskamp och runstenarna? Vad är det i denna kamp som aktualiserar behovet av runstenar? Jo, det är gravskicket. Professor Otto v. Friesen har påpekat, att runstenar kunde bli aktuella, först när begravningen hemma på gården eller i byns ättehage eller i förfädernas backe upphörde; det skedde i och med kristendomens framträngande. De kristna ville inte begrava sina döda i ättehagen. Jo, de ville nog med en stor del av sitt väsen. Men för dem var det väsentligt att det döda stoftet förblev obränt, att den döde bisattes i vigd jord i omedelbar närhet av kyrkan på den kristna kyrkogården. Så måste med ens det urgamla skicket med ättehagen invid släktgården upphöra. Men de första kristna kyrkorna var mycket fåtaliga, de låg på långt avstånd från varandra. Om den döde skulle begravas långt borta vid någon avlägsen kyrka, skulle man ju glömma bort honom i hembygden, i släkten, på gården. Det var en outhärdlig tanke för dessa våra förfäder. De hade mycket litet genomsyrats av det kristna talet om ödmjukhet och självförglömmelse. Även de första kristna hade sitt stolta nordmannakynne kvar: de hade mycket bekymmer om äran och eftermälet, och hade svårt att tänka sig att slitas loss från släktsammanhanget, att komma långt, långt bort från den kära gamla gården, från hemmet, från grannarna, från byn. Och, för att inte alldeles brytas loss ur bygd- och släktsammanhang, reste man runstenen i den gamla ättehagen hemma, som ett minnesmärke över död mans ära. Men, efterhand som den kristna livssynen fick starkare fotfäste, och månheten om äran och eftermälet hann dämpas något, och kyrkorna blev alltfler så att kyrkogårdarna kom alldeles i närheten av det gamla hemmet, så vande man sig vid den nya tingens ordning med begravning på kyrkogårdarna. Så småningom försvann också seden att resa extra minnesstenar hemma i ättehagen, i form av runstenar. De sista runstenarna i Sverige restes ett stycke in på 1100-talet, men det var bara i trakter som nåddes av kristendomen särskilt sent.

Om vi nu alltså släpper fantasin lös, och föreställer oss att lämningarna efter denna kyrka är en av de allra första kristna träkyrkorna, kan vi alltså föreställa oss, att på denna gamla kyrkogård ligger begravda några av de första kristna i denna trakt. Kanske de inte alls var här ifrån trakten, kanske var kyrkan här i Frösta en av de allra första fåtaliga kyrkorna, så att kristna långt härifrån, kanske från Upplands-sidan, förde hit sina döda, medan de därhemma reste en sten i ättehagen, och lät Osmund eller Tidkume rista in ett eftermäle som kanske slutade med orden GUD HJÄLPE HANS SJÄL. I så fall var det ett vemodigt vittnesbörd om sanningen i det bibliska ordet att 'kristen tro kan medföra främlingskap här på jorden'. Och så brusade åren hän. Runristarna fick till sist rista stenar över sig själva; så gjorde i varje fall ristaren Vigmund. Och några fler runstenar restes inte, ty alltflera i släkten blev kristna, kyrkorna blev flera och kom närmare hemtrakten. Socknen uppstod, och det medförde inte längre främlingskap att bli kristen; man vande sig vid att samlas på kyrkbacken och i kyrkan; man kände sig hemma där, man låg inte längre så ensam på kyrkogården när man var död; släkten och alla de kära fanns ju med också på kyrkogården. I stället för runstenar reste man kors på kyrkogården, kanske sådana som det som stått kvar bevarat på Frösta kyrkogård. Och så har småningom träkyrkan skattat åt förgängelsen.

Kanske digerdöden på 1300-talet tog för många offer bland Oknöns invånare. Det blev en stenkyrka på Arnö, dit man rodde över. Kanske man också sökte sig till Aspö kyrka; så blev det väl i varje fall senare. Korset har för oss blivit en sinnebild för döden. Men medeltidens människor satte upp korset med den korsfäste i triumfbågen mellan långhuset och koret; det blev ett triumfkrucifix, en symbol för seger, Frälsarens seger över synd och död och satansmakt. Hela gudstjänstrummet fick sin prägel av den seger som den korsfäste vann i sin korsdöd. Och det är glädjen över den segern som har fött längtan att ofta göra kyrkorummet så praktfullt, så trotsigt olikt allt vardagligt. Därför kan det bli kristet legitimt att göra kyrkorummet skönt och påkostat, inte för några människor i aristokratisk avskildhet, utan för Honom den osynlige, Segraren, Konungen, han som håller gästabud för fattiga, krymplingar, halta och blinda. Och därför att Konungen framför allt har ärende till de uppgivna, trötta, ensamma; därför kan kyrkan, ofta så praktfull, bli ett hem, kunde bli ett socknens hem, där generation efter generation kallades till det konungsliga gästabudet, släktgården där man samlades kring Konungen vid de stora helgernas fester, vid släktens glädjedagar. Men också vid vardagens bekymmer i den djupaste sorgens timma.

Den medeltida människan skulle kanske känna en viss ängslan vid tanken att den kyrka, intill vilken han jordades, inte mer skulle finnas till. Så vill kyrkan bli det hem, som skänker en gemenskap som går utöver den släkt- och granngemenskap som var så dyrbar för våra nordiska förfäder. Men för den kristna gemenskapen kunde de försaka också släktgemenskapen. Det behöver ju inte vi göra. Men vi kunde ju tänka oss in i om vi är villiga att offra livet lika mycket för vår tro som de våra förfäder vi nu har talat om. Och vi kunde kanske denna stund tänka efter vad kristendom och kyrka har givit våra fader, vårt land, och vad den vill ge oss: ett hem, som inte bara hör denna jorden till. Och när vi har gjort det, säga till Gud ett tack för hemmet han givit oss genom Sveriges kyrka, fädernas kyrka.

AMEN

En liten reservation, oktober 2007, från den som höll ovanstående predikan. Jag är numera inte helt säker på att de hypoteser som jag luftade i denna predikan håller streck inför nutida historisk forskning. I Peer Gynt låter Ibsen professorn uttala orden: "Videnskaben har senerehen kommit till andre resultater." Man kan ju här tänka på att Uppland inte längre står i centrum på samma sätt som tidigare. Guillou har ju tillägnat sig senare resultat som låter västgötarna träda fram på bekostnad av upplänningarna. - Om alla historiker nu håller fast vid nio-års-cyklerna för riksblotet i Uppsala, vet jag inte. Själv tar jag inte alls illa vid mig inför de nya tankarna att Uppland något har fått träda i bakgrunden, till förmån för Västergötland. Känslomässigt är, i mitt fall, förklaringen enkel: på mödernet är jag nämligen västgöte. Min mor föddes i Norra Kyrketorps församling, intill Skövde. Denna församlings gamla kyrka är numera en ödekyrka, med någon enstaka gudstjänst vid midsommartid. Den gamla 1100­talskyrkan har nästan trängts ut ur medvetandet, eftersom hela området omkring den lilla kyrkan på senare tid har varit exercisfält. Från kyrkogården finns inte en byggnad att se, så långt ögat kan nå. I början av 1900-talet byggdes en ny kyrka i Skultorp.Han som skrev om gudstjänsten vid Frösta hette Manny Friberg. Han bodde en tid vid Björndalen, på gränsen mellan Aspö och Tosterö. Han och hans hustru (jag tror att hon hette Ingegerd) flyttade senare till Strängnäs. Manny hade tidigare tjänstgjort som lärare vid en folkhögskola.

 

Gunnar Gunnarsson, Uppsala