Följande berättelse är resultatet av en intervju med Ruben Eklund som utförts av Irma Brandt, Karlberg Tosterö.
Vad har hänt här på Aspö-Tosterö under en mansålder? Låt frågan gå till en infödd sockenbo, Ruben Eklund på Emersberg, tidigare Bädarn och från barnsben Italien ute på Tosterö.
Den mest påtagliga skillnaden är kanske att vid den tidpunkten fanns här på ön inte mindre än 26 gårdar med kreatursskötsel som huvudnäring. I dagarna håller det antalet på att reduceras till en - säger en enda - gård med mjölkkor, nämligen Edeby. En annan väsentlig skillnad är kontakten mellan människor. Då visste alla nära nog allt om alla. Om jag bara går tillbaka till min egen barndom fanns det flera skäl varför man skulle besöka varandras gårdar. Brevbärningen sköttes lokalt av byborna själva sedan posten först delats ut i en gemensam låda för ett tämligen stort område. Det gjorde att alla visste om någon fått amerikabrev eller skickat efter något från Åhlén och Holm eller var de olika tidningsprenumerationerna hörde hemma. Samtidigt som den nära kännedomen om förhållandena på olika gårdar blev ett sammanhållande kitt utgjorde det också ofta en tvångströja. Rädslan för vad grannen skulle tänka präglade inte sällan all uppfost-ran och födde smussel de vuxna emellan. Särskilt påverkade rädslan för vad "ska dom andra tänka" oss ungdomar. Visserligen dämpades tonårens hormonstormar av allt kroppsarbete som måste utföras innan maskinparken till närmelsevis kunde jämföras med dagens. Ingen fick gå till någon danslokal innan man konfirmerats. Särskilt flickorna hölls hårt i tukt och Herrans förmaning. Oroliga fäder väntade inte sällan lite på avstånd vid danslokalerna för det mesta långt innan dansen var slut. Skräcken för att det skulle hända något efter danskvällarna låg i luften och flickorna hämtades för det mesta hem av någon vuxen till pojkarnas förtret. Närheten gårdarna emellan blev samtidigt en garanti för att man i nödfall kunde vänta sig ett handtag från grannens sida när någonting gått snett. Trots att samfärdsmedlen oftast endast utgjordes av häst och kärra, apostlahästar och senare också cykel var trafiken mellan grannarna betydligt livligare då än nu. I våra dagar kan det dröja uppåt en månad innan närmaste grannen får vetskap om att ett dödsfall ägt rum i huset endast 50 meter bort. Det hände aldrig förr. Jag minns när min bror dog i hjärnhinneinflammation endast lite mer än fyra år gammal. Budet från doktor Renck på Strängnäs sjukstuga kunde endast lämnas telefonledes till en granne och det var också en man från Boda som fick det svåra uppdraget att gå hem till oss på Italien med sorgebudet. Förutom kroppsarbetet på åker och äng hade vi ungar betydligt fler utomhusaktiviteter för oss. Mälarisarna inbjöd till skridskoåkning och skidfärder, de långa skolvägarna tränade upp kropparna. Dessutom klängde och klättrade min barndomsgeneration på ett helt annat sätt än dagens. I slagsmålen fanns det heller inga knivar eller andra vapen utan det var för det mesta brottning som gällde. Jag kan knappast säga att det var bättre förr med den kamp för brödfödan som förekom. Men dagens välstånd har ökat avståndet mellan människor på ett sätt som man under min barndom och uppväxt knappast kunde göra sig en föreställning om, slutar Ruben Eklund.